Lena Andersson om strumpor som bryter cykeltraditioner

Filmen om Hugo Koblet innehåller massvis av snygga cyklar och kläder. Den här traditionsbundna miljön fick oss att komma ihåg Lena Anderssons superintressanta krönika i DN förra året. Vi frågade Lena om hon ville komma till cykelfestivalen och prata om kläder och traditioner, men tyvärr hade hon inte tid. Men vi fick lov att publicera artikeln – varsågoda!

”En fransman kan inte köra Tour de France med svarta strumpor, han sitter fast i den ärorika cykelhistoriens skimmer och förpliktelser. Brotten med det självklara kommer alltid utifrån, från dem som inte är danade i och tyngda av traditionen.”

Lance Armstrong kör med svarta strumpor i Tour de France. Så gör man inte. Inte om man har traditioner att hörsamma. Det har inte amerikaner i cykel. Amerikaner med sitt unga land har överhuvudtaget få traditioner att förhålla sig till. Det är därför de hittar på så mycket nytt.

Utan undergivenhet mot månghundraåriga vanor och mytologiserade tillvägagångssätt tar de andras nedärvda och av obrytbara regler kringvärvda seder och stöper lyckligt om dem. De tar pizzan och gör den med tjockt bröd, tar kanelbullen och gör helgerån på den med russin, slisk och glasyr och kallar den Swedish cinnamon roll. Den som kommer in från sidan ser bättre stagnationen och hur den kan upphävas.

Svarta strumpor är i cykel ett sådant brott att bara stora stjärnor kan begå det med hedern i behåll, och endast om de ej stammar från cykelns hemländer. Kläderna, koderna och behärskning av lingot är förfärande viktiga i denna idrott. När jag började tävlingscykla 1982 var reglerna ännu hårdare. Man skulle ha svarta skor, kritvita ankelsockor, helsvarta cykelbyxor som slutade på nedre delen av låret, klubbtröja. Tjejer och töntar hade skyddande plasthjälm. Riktiga cyklister, det vill säga killarna, hade ribbhjälm som sett likadan ut sen 20-talet och inte hjälpte mot en enda stöt.

När jag sa att jag körde på ettan uppför backen fnös min bror att det inte fanns något som hette ettan, det hette 42-20. Det betecknade antalet kuggar fram och bak på de kransar kedjan för tillfället låg på. Krans hette det bara bak, fram hette det klinga.

Redan före 1982 hade jag som litet barn tillbringat varje helg på cykeltävling och studerat utrustningen och jämfört med vad jag förstått var rätt och fel. Strumpor upp på vaden – uträknad. Cykelbyxor som fladdrade – inte en chans att få respekt och utan respekt hjälpte inga krafter. Tubsockor – hur kunde de släppas ut på vägen? Någon enstaka nybörjare körde i gympaskor – misär.

Besvärande nog dömdes även personligheterna efter utrustning och framtoning. Den som inte hade koll på grejerna togs inte på allvar som människa heller.

I slutet av 80-talet luckrade kommersialismen upp klädkoderna. Ränder tilläts både på strumporna och byxorna, först ett visst antal centimeter, sen bredare och snart släppte man helt på tvånget om byxans svarthet och strumpans vithet. Färger och mönster blev fria. Ändå var det uppseendeväckande när Lance Armstrong i år kom med svarta strumpor.

Cykel är världens kanske mest hierarkiska sport. Därtill genompatriarkal och med ett feodalt system för uppgifterna och beteendet i ett lag. Där finns kungar och undersåtar, underkastelse under ledaren är allt. Styrelseskicket är despoti utan skriven konstitution. Alla regler är underförstådda, för den vasall som bryter mot dem väntar långvariga bestraffningar, särskilt psykiska. Men omvänt gäller också att herren är intet utan sina tjänare.

Mot den delen av sporten har jänkaren Armstrong inte önskat revoltera, utan införlivat feodaltraditionen till fullo. Den gagnar honom och passar hans ledarmentalitet. Maximalt utnyttjar han sin kungaställning och lyckas med subtila manövrer sprida osäkerhet och handlingsförlamning i klungan, och får på så sätt ofta tävlingen dit han vill.

En fransman kan inte köra Tour de France med svarta strumpor, han sitter fast i den ärorika cykelhistoriens skimmer och förpliktelser. Brotten med det självklara kommer alltid utifrån, från dem som inte är danade i och tyngda av traditionen. Men det förutsätter suveränitet, att skaparna skälver i grundvalarna när en inkräktare som ”gör fel” lyckas bättre. De mediokra får ägna sig åt att visa hur väl de lärt sig traditionsgrundarnas omsusade regler.

En annan amerikan, Greg LeMond, var den som förde in pengarna i cykelsporten i slutet av 80-talet, inte minst genom att han vågade förändra nedärvda attityder och strukturer. Han observerade att triathleterna, som inte snärjdes av gammal cykelhistoria, använde ett annat styre än bockstyret, därför att det gick fortare. LeMond monterade ett triathlonstyre på tempoetapperna och vann genom det Tour de France med 8 sekunder. Sen dess använder alla triathlonstyre på tempoloppen.

Att tänka något sådant kräver en skev blick på sakernas tillstånd och en skev ingång till centrum. Det är för svårt att tänka utanför staketet för den som förvaltar marken innanför. Därför skola de första bliva de sista, och franska cyklister statister i Touren. Folk från ”periferin” måste in i alla system för att skönja och förändra de mönster som urbefolkningarna inte ser eller förmår bryta.

På lördag avgörs Tour de France uppför Mont Ventoux, ett traditionstyngt berg.

 

Lena Andersson

 

This entry was posted in extra. Bookmark the permalink.

One Response to Lena Andersson om strumpor som bryter cykeltraditioner

  1. Petter says:

    Francis Faure var en nytänkande franskman inom cykelsporten.
    Han blev retroaktivt diskad för sitt 1 timmes rekord från 1932 eftersom hans cykel inte såg ut som den borde göra enligt UCI..
    Den typ av cykel han använde är fortfarande de snabbaste som byggs och fortfarande förbjudna i alla UCI tävlingar.